Dag 17 - Fredag 5 mars - 349 dagar kvar
Konstaterar att jag hållit på och skrivit min blogg i exakt 17 dagar utan några som helst kommentarer utöver familj, vänner och bekanta.
Hur gör folk för att få läsare? Jag är övertygad om att det finns allt för många bloggare ute i cyberrymden och att jag egentligen borde ägna min tid åt mina memoarer. Har börjat skriva historien om mina söner och målet är att ge dem en varsin bok när de blir 18 år. Tiden går så fort och om man inte skriver lite varje månad glömmer man bort deras utveckling, roliga episoder och fraser som kommer ur deras munnar. Min äldste son frågade lille bror häromdagen om han tyckte att storebror var cool, lillebror svarade ja! Vilken glädje. Det är med blandade känslor som jag ser dem växa upp, dels påminner det mig om att jag åldras och att tiden rinner förbi. Jag vill inte förlora ett ögonblick, har jag blivit som min egen mor? Ja kan jag stolt konstatera.
I morse gick jag till Kiropraktorn och det var en upplevelse i sig. Att ens kropp kan böjas och vridas så mycket. Hade möte med vårt nya tillskott och delägare. I maj startar firman igång. Hur "bene" är inte det? Vi har till och med löst gåtan kring företagsnamn och det är.... nix det tänker jag inte dela med mig för cyberspace. Tänk om någon snor vårt speciella namn.
Lunchade med Caroline D och pratade strategi. Tog helg klockan 14.00 och åkte hem till min man och barn för att bygga snögrotta och åka pulka. Vi besökte tant Karin som bor några hundra meter ifrå n oss för att dricka kaffe med kaka. Det är en fröjd att sitta i hennes kök och äta dessa underbara kakverk som hon serverar. Jag har försökt övertala henne att starta en exklusiv kakfirma, men utan resultat. Hon bakar för sin familj och vänner.
Att vara egen slår anställning i alla kategorier när man kan fånga dagen som vi gjorde. Men det har sina nackdelar. Den ständiga jakten på uppdrag, intäkter och kassaflöden. Att möta konkurrenter som nosar dig i hälarna likt blodhundar. Att inte göra sig osams och att aldrig ta ställning för eller emot något. I bland känns det som om jag balanserar på en lina 40 meter upp i luften. Ett felsteg och mina dagar i rampljuset är räknade. Men så kanske alla känner eller så är jag paranoid av naturen.
Funderar på att skaffa barn nummer tre, jag kan visualisera hur min kollega Ola höjer båda ögonbrynen; ännu ett år med Sabina jobbandes på halvfart. Fast å andra sidan, min halvfart motsvarar en helfart för många andra.
Livet är skönt!
