365 dagar till framgång

Ute blåser det storm och ibland känns det som om huset håller på att blåsa bort. Det märks väldigt väl på min mobila uppkoppling som kopplar ner var femte minut.

Imorgon gäller det, flera spännande möten som kan avgöra i vilken fart vi kommer att kunna expandera med dels Les Affaires och dels Les Affaires Export. Det pirrar inombords och känslan kan linkas vid när man tog studenten, eller vid första anställningsintervjun. En behaglig obehagskänsla. Sitter just nu och förbereder mig med de sista diagrammen och presentationerna.

Då vi håller på att flytta ut från våra lokaler har vi valt att hosta mötet hos Gate 25 på Pilgatan 25 i Västerås. Riktigt bra, de hyr ut konferenslokaler väldigt billigt och mrs Granzell är hur kunnig som helst.

En kul incident idag var att jag fick en trevlig e-post i brevlådan. Jag fick besked att jag ska få intervjua Mr ABB, nytillträdde VD:n Johan Söderström. Hur bra som helst.

Idag blev det heller ingen löpträning, det känns som om hela min kondition håller på att långsamt rinna ur kroppen och ersättas av en hösttrött företagare. Måste, måste, måste ta tag i det snarast. Men imorgon har jag inte en chans att hinna lägga till en löprunda på schemat. Och faktum är, pinsamt nog, jag vågar inte springa när det är mörkt utan hund. Stella, min älskade lilla hundtjej har stukat sig eller något och haltar. Vila för henne med andra ord.

Torsdag får det bli, åtta kilometer i högt tempo och sedan styrkeövningar.

En annan incident, smickrande sådan, var att jag blev uppringd av en headhunter som undrade lite om mig och funderade på om jag var intresserad av ett specifikt uppdrag. Lockad? Alltid. Intresserad? Inte i nuläget.

Hur känns det då i min nya roll som tillsatt ledare. Löjligt måste jag säga. Jag är tillsatt VD för mina delägare som själva är operativa i bolaget. Så i realiteten tar vi alla beslut gemensamt vilket är både skönt och solidariskt. Stämningen på bolaget är riktigt upprymd och alla är taggade till hundra procent. Vi har något stort på gång känns det som. Men vi ropar inte hej ännu….

Så många gånger jag försökt uppdatera min blogg med kontinuitet, men varje gång har det havererat pågrund av tidsbrist.

Men jag har lovat mig själv och mina medarbetare att göra ett nytt försök.

Fokus just nu är att skapa struktur i mitt nya företag; 365 Publishing AB. Vi är idag sex delägare och först på agendan står att skriva ägardirektiv för att klura ut om vi har samma målbild. Har vi inte det behöver vi radikalt tänka över företagets ägarbild.

Men jag har även satt upp en personligt mission. Jag är på jakt efter en mentor som kan ge mig vägledning i de ämnen jag fallerar. Och självklart har jag en topp två lista som jag inte tänker dela med mig av helt.

1. J, ABB

2. C (tidigare VD för Drumedar)

Jag har tidigare haft spännande mentorer som bland annat Sören Lithell (Lithells korv) men nu är jag i ett nytt skede i mitt företagen där jag dels behöver få mer erfarenhet att ledarskap, affärsutveckling och slipa mina säljkunskaper ytterligare några steg. För 365 Publishing ska bli stort och ta stora marknadsandelar i Sverige. Vi har två unika produkter som vi är övertygade om kommer att välkomnas av marknaden. Frågan just nu är bara hur jag ska få dessa två att vilja avsätta sin dyrbara tid på mig. Men jag har en plan, tror jag i alla fall. Ber att få återkomma i ärendet.

Håller på att förbereda mig inför fredagens styrelsemöte. Företagets första och många punkter ska behandlas. Börjar nog med en löptur som stärker mina sinnen och som gör mig fokuserad för dagens agenda.

Igår var jag förresten på det omtalade VIP 100 för första gången. Det var en intressant tillställning där många tunga namn minglade och skakade hand. Det ska verkligen bli spännande att se vad min medverkan kan mynna ut i. Hoppas att ni håller tummarna!

Dagarna går och måsten blir till tvång och tvånget till stress och stressen till total förlamning. Jag har inte kunnat skriva på min blogg. För mycket har hänt runt omkring mig. Människor jag älskar har blivit sjuka och jag själv åkte på en riktig dängare. Det har tagit energi som gjort att jag behövt prioritera och kanalisera min energi på de rätta sakerna.

Nu känns det bättre och många saker har börjat falla på plats. Sista numret för 2010 har sakta börjat ta form och vi lämna ifrån oss den på tryck på fredag.

Den 25/11 firar vi detta med pompa och ståt. 170 personer har bjudits in till eventet. Jag känner en blandning av eufori och skräckblandad förtjusning.

Ett år har redan hunnit passera, det känns ofattbart. Utan att vara knäpp skulle jag kunna likna magasinets uppkomst likt ett barns födelse, första gången det kom ut kunde visste vi inte riktigt hur allting fungerade, men i takt med att månaderna passerade har kunskapen strömmat emot oss. Snart skall vi lanseras även i Värmland och andra län är på gång. Erkännes att det inte riktigt gått i den takt vi velat, men det är sådant som händer. Nu har vi äntligen hittat rätt nyckelspelare vilket kommer att underlätta en hel del.

Vad gäller mina träningsmål har det snarare gått bakåt än framåt. Jag har inte kunnat träna på över sex veckor och måste vänta ytterligare tre innan jag får börja springa igen. Det känns väldigt frustrerande eftersom jag nästan hade kommit över min tröskel. Nu får jag istället börja från början och sakta, men säkert arbeta mig upp igen. Snön förenklar inte saken heller.

Har jag då uppnått målen som jag satte för snart ett år sedan? Nej, men jag har kommit dem närmare, i alla fall på arbetsplanet. Vad gäller mina personliga mål så har jag lyckats realisera några: kokat min egen buljong så nu kan jag hiva allt prefabricerat skit som jag tidigare använt. Jag har börjat baka surdegsbröd även om jag inte alltid hinner med att mata degen och vårda om den. Jag köper ekologiskt kött från Ekeby och inga tomater har synts i min kyl sedan mitten av oktober. Jag applåderar mig själv och alla de som alltid gjort på detta vis. Hoppas att jag kommer att fortsätta och inte tappa fokus pågrund av lathet.

Ciao

Super, idag hade vi första träningspasset med några av Les Affaires tuffa läsare. Jag fick för första gången i mitt liv prova på Power Plates, vibrationsträning. Snacka om att det tar och svetten rann som vårfloden. 30 minuter motsvarar 90 minuters intensiv viktlyftning på traditionellt sätt.

Totalt kommer vi att vara tretton kvinnor som under tre månader träffas varannan vecka för ett intensivt 60 minuters pass på Wellness Studion i Västerås. Var och en av oss har satt upp ett individuellt mål som vi i slutet av perioden skall ha uppnått varför det är viktigt att målet är rimligt och attraktivt. Idén kläcktes en solig dag i våras tillsammans med ägarinnan Ansofi Colella.

Vilket är då mitt mål? Ja, de blev ju fler än ett visade det sig.

Jag skall kunna göra 10 riktigt armhävningar i följd (idag orkar jag bara tre), gå ner 3 procent kroppsfett och göra om fettet till muskler, springa en mil på mindre än 50 minuter i skogen.

Ni får hålla tummarna att jag kommer att klara det.

Tiden tickar och snart är det dags igen för ett nytt nummer av Les Affaires. Såhär i slutspurten känns allt stressigt och roddigt. Ibland önskar jag att vi vore 10 personer till i organisationen så att jag kunde delegera några av de mest akuta uppgifterna.

Mitt huvud snurrar och jag missar viktiga saker som jag annars inte missar. Minnet fungerar inte riktigt som det bör. Lite blåbär och fisk bör nog lösa det hela.

Förra veckan var hektisk. Allt från omslagsfotografering till intervju med FN:s högsta polisbefäl. Ann-Marie Orler är en spännande kvinna som vet vad hon vill. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös inför intervjun med henne.

På lördagen åkte jag upp till Stockholm tillsammans med min syster för att gå på möhippa. Min käre bror gifter sig om snart tre veckor. Den blivande bruden var tapper trots sin förkylning. Vi gjorde allt från tipspromenad till middag på Grill. Jag och min man hann med sista tåget till Västerås klockan 23.37. Jag lyckades med fadäsen att köpa en biljett till Uppsala när vi stressade stod framför biljettautomaten 23.35. Tågkonduktören var hur gullig som helst och lät mig åka med utan extra kostnad. Eloge till henne.

På söndagsmorgonen vaknade jag upp i mitt flickrum 07.00 av att barnen hoppade på min mage. Jag lät Jonas sova och gick själv upp för att äta frukost tillsammans med dem och min mamma. Innan lunch bestämde jag mig för en löptur och staplade runt fem kilometer innan jag gav upp. Gick och lade mig för att vila en timme innan vi gick till lekparken för att träffa en kompis till äldste sonen. Zombivarning på mig!

På kvällen deltog jag på ett extremt hårt gympapass som gav mig energi och ork att klara av kvällen.

Snacka om att gårdagen var kaosartad. Halv sex ringde klockan och jag flög upp ur sängen för att hinna med och mata katten, tömma lådan, gå ut med hunden, duscha, packa övernattningsväskan och göra mig i ordning. Allt medan maken och barnen sussade sött. Kvart i sju plockade kollegan upp mig med testbilen Audi A1 för en resa till Stockholm. Bilen är grymt skön när man susar på vägarna med musiken på högsta volym. Och vilka blickar sedan vi fick från andra bilförare. Audi A1 släpps nämligen först den 11-12 september.

I Stockholm begav vi oss till Birger Jarlsgatan 10 för pressfrukost med Emma Sjöberg Wiklund. 30 minuter försenade pågrund av morgontrafiken smög vi in. Arrangör var självklart Micael Bindefeld AB och allt var uttänkt i minsta detalj. Från perfekta snittmackor till nypressad apelsin juice. Tillsammans med Stockholms skönhetselit och journalister trängdes vi i lokalen. Under ett kort ögonblick kände jag mig rejält bortkommen då vi skriver om affärer och inte skönhet.

Emma som i dagarna kommer att lansera sitt nya hudvårdsmärke Emma S var på plats för att svara på frågor. Själv fick jag en kort intervjustund med henne och vi pratade allt från hudvård, styrelsearbete och bra shopping på nätet. Hon blev väldigt förälskad i min röda klänning från Asos.com. Jag kan verkligen tacka min lyckliga stjärna att min syster introducerade mig för sajten. Nu har jag fått runt 50 kommentarer på klänningen.

Två timmar senare satt vi på väg tillbaka till Västerås. Stella min underbara hund har skadat sig i munnen på en pinne och behövde få sin medicin. Min intervju med Rosi Grunsén VD på Plantagen fick jag göra på telefon istället.

Inne på Apoteket visade det sig att jourhavande veterinär skrivit fel dosering på receptet och något som skulle tagit tio minuter tog istället fyrtio.

Väl hemma kopplade jag upp datorn och skrev ihop min intervju med Emma för att sedan ringa Rosi. Rosi är en oerhört spännande kvinna som gått från klarhet till klarhet utan att det stigit henne åt huvudet. Vi pratade i en halvtimme och sedan fick jag kasta mig i bilen och köra till dagis för att sedan åka vidare in till stan för barndans på Carlforska för min äldste son som allt annat ville än dansa.

Utmattad somnade jag i mitt gamla barnrum på Kryddgårdsgatan med barnen på vardera sida. Ingen träning denna dag! Måste ta igen det snart.

Träffade Charlotte på Mind Match över en räkmacka på lunchen. Vi pratade lite strategier och privata saker. Kom in på att jag måste bli ännu mer fokuserad och förädla mina skills ännu mer. Tacka nej till saker som tar min energi och lära mig att delegera. Så rätt och så svårt på samma gång. Plus att dubblera mina dagar då jag är småbarnsmor.

I natt sov jag knappt en blund. Av någon konstig anledning tackade jag ja till att prata på ett event imorgon. Jag som ”älskar” att prata framför folk. Men då jag lovat mig själv att utmana mina fobier och göra saker som jag vanligtvis inte gillar är detta ett steg i rätt riktning.

I söndags morse, efter lördagens fest, gick jag upp klockan 07.00 och bestämde mig för att genomföra ett 2/3-dels triathlon. Cykla 16 kilometer och springa 5 kilometer, simningen hoppade jag då det blåste och regnade när jag satte igång. Jag avskyr att cykla eftersom jag inte har några muskler och uthållighet. Men när jag väl bestämt mig och deklarerat detta för min man och bror fanns ingen återvändo. Entusiastisk började jag cykla och bara efter 7 kilometer insåg jag hur fatalt trist denna aktivitet är, men jag pinnande på och lyckades ta mig runt på 32 minuter. Ingen bra tid, men inte heller kass. Hoppade av cykeln och påbörjade min löptur. Benen var stumma som stockar och blodet vägrade flytta på sig. Ett tag tänkte jag ge upp och känna mig besegrad av tröttheten, men envisheten segrade.

Åter till mitt föredrag, snart är tiden inne och jag har redan börjat hyperventilera. Måste hitta på en god distraktion så att jag inte ballar ur helt. Shopping, ja! Sticker och köper något riktigt onödigt.

Så, nu har min semester gått till ända och jag sitter återigen framför datorn. Ett nytt nummer av Les Affaires stundar och det är mycket som måste komma på plats. I åtta veckor har jag njutit av mina man och barns sällskap. Vi har badat, solat, fiskat, campat och semestrat på Sicilien. Redan innan semestern lovade jag min man att inte jobba och att under inga som helst omständigheter ta med mig datorn. Ett löfte som jag stolt kan vittna om att jag hållit.

Min första semester på åtta år under vilken jag inte känt stress eller plikt att jobba. En riktigt skön upplevelse må jag lova.

Framför mig väntar nu en höst fylld med olika projekt och uppdrag som måste slutföras eller påbörjas. Alla dessa måsten, hur kommer det sig att de alltid kommer efter en tid med icke måsten? Men samtidigt känner jag mig taggad och mer vässas än någonsin. Nu gäller det, jag har inte så lång tid på mig att slutföra mitt uppdrag. 365 dagar går fasligt fort och jag har ännu inte nått dit jag vill även om några punkter uppfyllts.

Löpningen går bättre och numera springer jag två dagar och vilar en. Distansen ligger numera på mellan 5,6 till 13 kilometer varvat med yoga, simning och cykel. Jag har lovat mig själv att minst cykla 16 kilometer en dag i veckan även om jag avskyr att cykla. Har även börjat baka allt bröd hemma och satte igång min första surdeg förra veckan. Under närmsta veckor ska jag plocka min mors päron och äpplen och koka äppelmos. Allt detta tackvare foldern Närodlat som vi producerat under året som gått. Den går att ladda ner på Länsstyrelsens hemsida. Spännande att så många som 74 producenter faktiskt finns att finna i vårt län.

I helgen åkte jag och min syster och mor till Stockholm med uppdraget att hitta bröllopsklänningar till min brors bröllop. Vi började på Åhlens och gick vidare till NK, PK-Gallerian och sedan vidare längs Biblioteksgatan och slutligen till Sturegallerian. Utbudet var verkligen riktigt illa, svart, svart och åter svart var det som gick att finna. Jag älskar svar, hela min garderob består av svarta plagg. Men den blivande bruden har bett mig att inte ha en svart klänning och därmed dilemmat.

Efter fyra timmar hittade min mor slutligen en klänning som passade på Karen Millen och jag själv som lovat att inte köpa fler skor förälskade mig i ett par uber vackra saker från Malene Birger som jag inte kunde åka ifrån. Min syster övertygade mig och att det vore skamligt om jag inte köpte dem och ju mer jag använder dem desto billigare kommer de att bli.

Nu har jag istället beställt två klänningar från asos.com som jag hoppas på.

För två veckor sedan fick jag ett brev från Försäkringskassan som informerade om de nya reglerna för karenstider i sjukförsäkringen som gäller från och med 1 juli 2010. För oss småföretagare höjs karenstiden från tre till sju dagar. Vill man går det även att öka på karenstiden till 14, 30, 60 eller 90 dagar. Ju fler karensdagar du väljer desto lägre blir din sjukförsäkringsavgift.

Så fantastiskt, vilket underbart sätt att stötta egenföretagare på skulle man kunna tycka. Det är bara det att jag som enskild företagare inte kan tillåta mig att vara sjuk överhuvudtaget. När jag är sjuk kommer inga pengar in. Egna företagare betalar lika mycket skatt och sociala avgifter som vanliga löntagare, varför ska inte samma regler gälla för oss alla?

Studier visar att företagare är den friskaste gruppen i samhället. Det beror delvis på att vi arbetar även när vi är sjuka eftersom vi inte har möjlighet att stanna hemma därav den missvisande statistiken. Men om vi ve och fasa skulle insjukna i magsjuka och inte kan gå till kontoret blir vi utan ersättning. Magsjuka brukar sitter i max två till tre dagar om inte hela familjen blir smittad. Därför känns de nya reglerna mest som en örfil, särskilt som man som från regeringens sida lovat att stötta småföretagare och även uppmanar fler att starta eget. Jag ställer mig väldigt frågande till hela grejen. Vilket resonemang har förts?

Onsdag; vaknade med ont i näsan och tankar om spindlar som klättrat in, stuckigt mig och lagt ägg. Jag behöver väl inte poängtera att jag har en enorm spindelfobi. Den minsta lilla spindelliknande krabat får mig att tappa all kontroll. När jag dryftar min oro för min man Jonas tittar han på mig med förvåning och började sedan skratta åt min livliga fantasi. Han har varit med förr.

Hade planer på att springa på morgonen, men smärtan i näsan fick mig helt att tappa sugen.

Tog istället en väldigt snabb dusch för att sedan åka in till stan och hämta upp min kollega Ola, möte i Sala stod på dagens agenda. Per Henriksson ny näringslivschef i Sala ville träffa oss och prata Les Affaires samt vårt turistmagasin Visit Västmanland. Mötet gick väldigt bra och Sala kommun kan skatta sig lycklig över sitt nya tillskott. En mycket kompetent och kunnig man.

Sprang även på Peo som startat ”Sala-Kortet” plus ett nytt café, mycket bra initiativ tycker jag. Slank in på blomsterbutiken på gågatan och presenterade Les Affaires, men ägarinnan var helt ointresserad av att få magasinet skickat till sig. Märkligt, en kvinna som är helt ointresserad av andra kvinnors företagande.

Tillbaka i Västerås hann jag med två telefonsamtal och ett möte innan jag kastade mig i bilen till invigningen av Tidövägen. Skakade hand med kulturministern och vår käre Landshövding. Ett tal och ett kanonskott och lite dövare åkte jag vidare hem för att hämta barnen på dagis. Insåg att klockan bara slagit två och bestämde mig för att kasta mig i löparskorna och få upp lite puls. Hade lite överskottsenergi och ilska som jag ville bli av med. 10 kilometer, 53 minuter senare kände jag mig som en ny människa. Min nya leksak, en pulsklocka kopplad till en sattelit kändes som min bästa vän i spåret. Jag vet exakt hur fort och hur långt jag springer och vilken puls jag har. Egentligen är klockan en födelsedagspresent till min man, men jag får låna den hur ofta jag vill.

Torsdag; inatt sov jag ingenting, kan det bero på fullmånen, oroliga barn eller det faktum att nya Les Affaires kommer idag. Just nu sitter jag och Ola i Stockholm och skall träffa vår Stadsminister samt Mona Sahlin och Urban från Svenskt Näringsliv. Kristin Lahed från svensk Näringsliv har bjudit in oss till Framtidsmötet och för tio minuter sedan sprang jag på Signhild Anregård Hansen, min stora idol, och fick lämna Les Affaires personligen till henne. Snacka om flyt i arbetslivet. Men i all iver glömde jag att hiva upp kameran och föreviga ögonblicket. Hon blev väldigt smickrad över vår utnämning av henne som jordbruksminister i Les Affaires kvinnoregering.

Ikväll är det releasefest som gäller hemma i Västerås. Det kommer att bli hur trevligt som helst. Lite spänd på reaktionerna på nummer tre av Les Affaires. Jag har själv satt mig på framsidan, snacka om ego, folk kanske få för sig att jag tror mig vara nästa Amelia Adamo. Men så är inte fallet, jag lovar. Bara en rolig grej.

I helgen skall jag fotografera för ett klockmagasin och är lite orolig över detta, kommer jag att hålla måttet. Ni får bedöma själva, jag kommer att lägga ut bilderna på bloggen.

Tills vi höres igen, må gått.

När deadlinens grepp griper tag i mig försvinner jag i en dimma så djup att det blir svårt och andas. Stressen blir min partner och jag håller hårt i telefon och dator. Snabba beslut måste tas och människor jagas. Gång på gång ställer jag mig frågan, varför hamna vi alltid här. Varför kan vi aldrig vara ute i god tid trots god planering? Är jag och mina kollegor självdestruktiva eller handlar det om att vi presterar bäst när vi arbetar med andan i halsen? Tro mig, vi har försökt att lägga upp en god strategi, men då har resultatet inte blivit så där exceptionellt annorlunda, det har aldrig funnits någon edge.

I måndags nådde stressen sin kulmen då jag försökte komma i kontakt med Annika Lantz, jag steg upp klockan 06.00 och stack till jobbet för att jaga pressbilder på de kvinnor som vi tillsatt i vår fingerade regering i Les Affaires. Uppdraget var trixigt och i slutändan handlar det om kohandel. Sveriges Television lånar ut en bild om vi omnämner dem i vårt magasin, vilket är helt i sin ordning, men först måste vi dansa vals i en halvtimme för att komma till det beslutet. Två timmar senare började jag ringa och ringa för att få tag på Annika, tillslut lyckas jag få tag på rätt person som förklarar att Annika har tid efter klockan 16.00. Jag får ett nummer och vi lägger på. Jag bestämmer mig för att ringa upp Alice Bah Gunke istället och får jackpott på första försöket.

Alice tar sig tid och pratar och är lika gullig som i början av sin karriär som Disneydags värd. Flasch backs av min barndom rullar förbi i ett ögonblick och jag känner mig som tio igen.

Stressen gör sig påmind hela dagen och allt jag gör är att hatta hit och dit i väntan på att klockan skall bli 16.00

15.59 tar jag upp mobilen och ringer mitt samtal, inget svar. Attans, tänk om hon inte svarar. Jag försöker igen och då svarar samme man som tidigare och säger; klockan är inte fyra ännu och Annika har inte kommit tillbaka från studion. Jag ber om ursäkt och lägger på. Minuterna passerar förbi, jag funderar, om jag väntar tills tio över kanske det inte verkar som att jag är helt desperat. Jag packar ner mitt arbetsmaterial i väskan, ger Stella vatten, ringer min mamma och pratar strunt. Exakt tio minuter över fyra slår jag numret på nytt och i andra änden svarar någon Annika!

Yes, jag lyckades och Annika är lika rolig som i etern.

Löpning

De senaste tre veckorna har jag sprungit och sprungit och sprungit. Allt för att nå mitt mål. Ena dagen har det blivit en mil, andra dagen fem kilometer och ibland tre. Att springa på landet är lite svårt då jag egentligen inte riktigt vet hur långt jag springer, det går mer på känn och tid. Men när min man fyllde år köpte jag en pulsklocka som även kan mäta distans. Den kommunicerar med satelliter och är en underbar liten sak. Jag har lovat mig själv att inte sno den ifrån Jonas utan att istället då och då låna den av honom. För finns det något värre än när man ger bort en present som man själv sedan använder?

Mina arbetsmål

Just nu, strax innan sommaren har jag tio bollar i luften som måste landa. Tio projekt som måste ros i land för att hösten inte ska gå åt till shopping och slappa dagar. Behöver egentligen anställa en assistent, men har ännu inte de ekonomiska förutsättningar som behövs för att klara detta. Kanske om ett halvår, kanske om ett år, men just är det inte läge för det. Hur hittar man förresten en bra assistent? De växer verkligen inte på träd.

Idag fick jag äran att träffa vår Landshövding och fotografera honom. Allt gick enligt planen och han poserade avslappnat leendes in i kameran. När jag kom till kontoret upptäckte jag till min fasa att kameran raderat alla bilder av någon konstig anledning. Då inte bara mina 100 bilder på barnen från helgens aktiviteter utan även de på Ingemar. Det känns inte alls bra, vill inte gärna störa honom ännu en gång. Måste komma på en plan.

Träffade Charlotte på lunchen och vi bollade lite idéer och tittade på möjligheter till samarbete.

Imorgon ska jag fotografera Kds två främsta lokala toppnamn. Måste se till att få kameran att fungera. Sitter just nu med Canon support.

Jag sitter på terrassen utanför mitt hus, solen ligger på och Mälaren kan liknas vid silver. Jag är lyckligt lottad som får bo i detta paradis. Tänk att få ha den lyxen att kunna arbeta hemifrån.

Tack till vem det nu är som haft sitt finger med i spelet.

Har haft ett par hektiska dagar. Jagar in annonser och säljer de sista sidorna. Under min säljresa har jag träffat skeptiker, men mest positiva människor. Speciellt män gillar vårt magasin som annonserings kanal. Jag ser verkligen fram emot nästa utgivning. Vi kommer att hålla en fest på Klockmaster och sedan gå vidare till Cirkus. Bubbel och snittar är temat för kvällen och flera spännande överraskningar. Jag gillar egentligen inte dessa tillställningar eftersom jag alltid känner mig så bortkommen, men med Les Affaires är det en helt annan grej.

Så hojta till ifall någon av er vill komma! Mycket bubbel utlovas...

Lyckades vinna ytterligare ett jobb, lyckligtvis skall det inte vara klart förrän i september.

På den privata sidan funderar vi på att skaffa ytterligare ett barn, allt handlar egentligen hur jag och min man orkar. Men barn är barn och man kan inte annat än vara lycklig över att man kan få egna barn. Mycket lycka blir det.

Kommer jag att kunna driva det företag jag planerar, expandera aggressivt och samtidigt föda ett till barn, ta hand om min nuvarande två, vara en närvarande och kärleksfull hustru och mor, ta han om Stella min hund, umgås med mina vänner och hålla mig i form? Tåls att fundera på.

I morgon ska jag ha möte med Swedish Trade om ett projekt och två timmar senare med Ceteri Captial förvaltning om ett annat och sedan med Henrik Wester VKL om ett pågående. Måste försöka springa milen på Rocklunda och en halvtimme på gymmet. Gymmet ja, har inte tränat sedan i julas. Bara löpning och skidåkning. Måste bygga lite muskler på mina förtvivlat smala armar.

Har i alla gjort en sak åt träningen, jag har anmält mig till Strömsholms Triatlon. Men det kanske jag redan har skrivit. Men lika bra att skriva det igen, pressen ökar om jag berättar det flera gånger. Det räcker inte bara med att orka, jag måste få en bra tid också.