365 dagar till framgång

När deadlinens grepp griper tag i mig försvinner jag i en dimma så djup att det blir svårt och andas. Stressen blir min partner och jag håller hårt i telefon och dator. Snabba beslut måste tas och människor jagas. Gång på gång ställer jag mig frågan, varför hamna vi alltid här. Varför kan vi aldrig vara ute i god tid trots god planering? Är jag och mina kollegor självdestruktiva eller handlar det om att vi presterar bäst när vi arbetar med andan i halsen? Tro mig, vi har försökt att lägga upp en god strategi, men då har resultatet inte blivit så där exceptionellt annorlunda, det har aldrig funnits någon edge.

I måndags nådde stressen sin kulmen då jag försökte komma i kontakt med Annika Lantz, jag steg upp klockan 06.00 och stack till jobbet för att jaga pressbilder på de kvinnor som vi tillsatt i vår fingerade regering i Les Affaires. Uppdraget var trixigt och i slutändan handlar det om kohandel. Sveriges Television lånar ut en bild om vi omnämner dem i vårt magasin, vilket är helt i sin ordning, men först måste vi dansa vals i en halvtimme för att komma till det beslutet. Två timmar senare började jag ringa och ringa för att få tag på Annika, tillslut lyckas jag få tag på rätt person som förklarar att Annika har tid efter klockan 16.00. Jag får ett nummer och vi lägger på. Jag bestämmer mig för att ringa upp Alice Bah Gunke istället och får jackpott på första försöket.

Alice tar sig tid och pratar och är lika gullig som i början av sin karriär som Disneydags värd. Flasch backs av min barndom rullar förbi i ett ögonblick och jag känner mig som tio igen.

Stressen gör sig påmind hela dagen och allt jag gör är att hatta hit och dit i väntan på att klockan skall bli 16.00

15.59 tar jag upp mobilen och ringer mitt samtal, inget svar. Attans, tänk om hon inte svarar. Jag försöker igen och då svarar samme man som tidigare och säger; klockan är inte fyra ännu och Annika har inte kommit tillbaka från studion. Jag ber om ursäkt och lägger på. Minuterna passerar förbi, jag funderar, om jag väntar tills tio över kanske det inte verkar som att jag är helt desperat. Jag packar ner mitt arbetsmaterial i väskan, ger Stella vatten, ringer min mamma och pratar strunt. Exakt tio minuter över fyra slår jag numret på nytt och i andra änden svarar någon Annika!

Yes, jag lyckades och Annika är lika rolig som i etern.

Löpning

De senaste tre veckorna har jag sprungit och sprungit och sprungit. Allt för att nå mitt mål. Ena dagen har det blivit en mil, andra dagen fem kilometer och ibland tre. Att springa på landet är lite svårt då jag egentligen inte riktigt vet hur långt jag springer, det går mer på känn och tid. Men när min man fyllde år köpte jag en pulsklocka som även kan mäta distans. Den kommunicerar med satelliter och är en underbar liten sak. Jag har lovat mig själv att inte sno den ifrån Jonas utan att istället då och då låna den av honom. För finns det något värre än när man ger bort en present som man själv sedan använder?

Mina arbetsmål

Just nu, strax innan sommaren har jag tio bollar i luften som måste landa. Tio projekt som måste ros i land för att hösten inte ska gå åt till shopping och slappa dagar. Behöver egentligen anställa en assistent, men har ännu inte de ekonomiska förutsättningar som behövs för att klara detta. Kanske om ett halvår, kanske om ett år, men just är det inte läge för det. Hur hittar man förresten en bra assistent? De växer verkligen inte på träd.